Irländsk Varghund

Självständig och intelligent kelhund

Irländska Varghundens historia

Den Irländska Varghunden nämns redan år 391 i en skrift av den romerske talaren Quintus Aurelius Symmachus. Han benämner hunden som stor och mycket modig, och skriver att den används som kamphund mot bl a. björn och lejon.

Även Julius Caesar nämner den Irländska Varghunden i sin memoar “Kriget i Gallien”.

Irlands ursprungsbefolkning, Gaelerna, kallade Varghunden för Cú Faoil vilket betyder just “varghund”.

Folkslaget använde rasen till jakt - framförallt på varg - och den var dessutom en utmärkt vakthund som fick vakta både hus och gårdar.

Rasen förknippades med mod och lojalitet till den grad att ordet Cú kom att användas som epitet till vissa härskare som ansågs uppvisa samma eftertraktade karaktärsdrag.

Den irländske hjälten Cuchulainn påstods ha fått sitt namn efter att han dräpte smeden Cullans vakthund i självförsvar och - efter att ha ångrat sig - erbjudit att vara dennes vakthund till dess han fått tag i en ny.

Vid tiden för Englands erövring av Irland var den Irländska Varghunden så förknippad med aristokrati att endast högadeln var tillåten att äga rasen - och antalet hundar man fick ha berodde i stor grad på hur hög ens egen rang var.

År 1786 dödades den sista vargen på Irland av en flock Irländska Varghundar som leddes av en Mr Watson från Ballydarton. Efter att vargarna var utrotade övergick rasen helt till att bli en statussymbol och antalet Varghundar sjönk drastiskt.

Engelsmannen George Augustus Graham siktade år 1863 in sig på rasens återkomst genom att avla på de fåtal Varghundar som fanns kvar.

På grund av det låga antalet individer som stod att finna, blandade han även in blod från andra hundraser av liknande kroppsform och storlek. Rysk Vinthund, Engelsk Mastiff, Grand Danois och Skotsk Hjorthund tros alla ha varit inblandade i rasens återfödelse. Av dessa är Grand Danois den mest framträdande vid genetiska tester.

År 1885 fanns det ett större antal hundar i England och den Irländska Varghundsklubben skapades för att fortsätta det ambitiösa avelsarbetet.

Huruvida rasen är en genetisk arvtagare till den ursprungliga Varghunden eller om den är alltför utblandad för att kunna anses vara samma ras är ovisst även bland experterna. En sak är dock säker - tack vare Grahams hängivna arbete är den moderna Varghunden i det närmaste identisk med den ursprungliga hunden i såväl utseende som karaktär.

Det gör den Irländska Varghunden till en av världens äldsta nu levande hundraser. Man vet med stor säkerhet att rasen existerat åtminstone sedan tiden kring Kristi födelse, och beskrivningar som stämmer in på rasens utseende nämndes i kelternas lagböcker redan för 7000 år sedan.

Personlighet och temperament

Den Irländska Varghunden är självständig och intelligent och håller sig för sig själv i hemmet, där den gärna ligger på soffan och myser.

Ironiskt nog blir den ofta oerhört fäst vid sin ägare och andra djur i familjen och kan bli mycket orolig om den blir lämnad själv hemma.

Rasen vill alltså ha sin familj nära men utan att aktivt umgås. Skulle den lämnas ensam hemma under en längre tid kan den bli destruktiv och förstöra föremål och möbler.

Då hunden är reserverad och lugn skäller den sällan.

Trots att rasen en gång i tiden användes som vakthund är beteendet mer eller mindre bortavlat. Det gör att man kan ha en Irländsk Varghund i en lägenhet, så länge den får den dagliga motion den behöver.

Eftersom rasen historiskt sett har använts till självständig jakt kan den vara svår att träna. Den vill inte gärna dresseras eller lära sig kommandon utan har sina egna idéer om hur saker och ting ska vara.

Vill man absolut dressera sin Irländska Varghund gäller det att använda mjuka metoder och ha stort tålamod.

Hunden kräver inga större mängder motion, men vill gärna springa av sig varje dag. Detta kan t ex. uppnås genom att låta den springa fritt i en inhägnad park under 10-20 minuter. I övrigt räcker det med promenader.

En Irländsk Varghund är mycket snäll och försiktig med barn och kan därför passa bra i en småbarnsfamilj. Den är däremot ingen lämplig förstahund - det går åt enorma mängder foder varje månad och det kan vara svårt att få disciplin på hunden.

Irländska Varghundens utseende

Den Irländska Varghunden är världens största hundras och det syns i rasstandarden. Det finns ingen maxhöjd för rasen utan den får vara så stor som möjligt - en mankhöjd om minst 81 cm för hanar och 76 cm för tikar.

Pälsen är raggig, sträv och medellång. Hunden är klassiskt vinthundsaktig med långa ben och en smal, elegant kroppsform med tydliga linjer. Svansen är lång och bärs lätt böjd. Ögonen är mörka. Öronen är små och rosformade.

De vanligast förekommande färgerna är:

• Grå
• Svart
• Röd
• Tigrerad
• Vit
• Vetefärgad (ljust beige)

Alla färger som förekommer hos Skotsk Hjorthund får också förekomma hos Irländsk Varghund. Det är också tillåtet med vit teckning.

Den raggiga pälsen är lättskött och behöver bara borstas igenom med jämna mellanrum. Ibland behöver pälsen ansas vilket lätt görs i hemmet.

Rasen fäller päls året om men bara i mindre mängder.

Hälsa och sjukdom

Precis som många storvuxna raser har den Irländska Varghunden en kort livslängd. De flesta indivder lever bara i 6-10 år och medelåldern ligger på omkring 7 år.

De vanligaste allvarliga hälsoproblemen är skelettcancer och dilaterad kardiomyopati.

Skelettcancer yttrar sig som svår smärta vid både vila och aktivitet. Ibland syns en svullnad i området och allt eftersom cancern “äter upp” frisk benvävnad kan skelettet försvagas vilket resulterar i benbrott. Denna form av cancer är mycket aggressiv och mer eller mindre obotlig.

Dilaterad kardiomyopati innebär ett förstorat hjärta som inte klarar av att pumpa effektivt. Det kan med tiden leda till hjärtsvikt vilket behöver medicineras.

Likt andra stora raser drabbas den Irländska Varghunden relativt ofta av magomvridning.

Det är ett akut tillstånd som ofta triggas igång av motion för nära inpå en större måltid. När magen vrids om samlas gas i buken, vilket ökar trycket i bukhålan och kan vara livshotande. Operation är nödvändigt för att rädda hundens liv.

Passande aktiviteter för Irländsk Varghund

Många ägare av Irländsk Varghund sysslar med lure coursing - simulerad harjakt. Lure coursing innebär att hunden får jaga en plastpåse som åker efter en lina 600-800 meter över kuperad terräng.

Man kan också syssla med hundkapplöpning där hunden får tävla mot andra på en bana mellan 350-900 meter. Även här gäller det att jaga en “hare”. Till skillnad mot lure coursing handlar kapplöpning framförallt om hastighet och inte om att stimulera hundens jaktinstinkt.

Rasen kan också få utlopp för sin energi genom att springa lös i ett inhägnat område. På grund av rasens jaktinstinkter ska en Irländsk Varghund aldrig släppas lös i naturen.